Oktobersagan

Jag tänkte skriva om vad som hände när catchy skadade sig, suprise suprise, det var mitt fel...

I alla fall så gick det till så att jag skulle rida ut en helg och valde att ta den lite längre rundan - fjället vägen. Dock märkte jag ganska snart att cathcy inte hade en av sina bästa dagar och skyggade för nästan allt. Gränsen korsades då vi träffade ett gäng kor i en hage.

Catchy börjar genast bråka, slänga sig, backa, och vara allmänt okontrollerbar. Så efter ca 5 minuters bråk sitter jag av och försöker gå förbi, då har jag ännu inte kommit så nära som 10 meter från första kon. Då börjar hon faktiskt hänga på, dock inte lugn, utan hon var väldigt hetsig och sprang och stannade om vartannat. När vi når första kon får hon panik, hon börjar med att springa framåt, sedan när det tog emot för att jag höll i ena tygeln fick hon total panik, hon står då ca 5 meter från en av korna och kastar sig ut på fältet på andra sidan vägen. Dum som jag är, var jag inte berädd och tappar tygeln jag håller i. Catchy rusart ut på fältet som visar sig vara en åker full av lera på ungefär en halvmeters djup, jag behöver nästan inte säga att hon inte kommer så långt (rättare sagt till mitten av fältet) förrän hon förstår att det inte var en så bra ide att springa ut där. Så hon stannar och börjar suksesivt jobba sig ut mot kanten igen. Då har jag redan börjat gå mot henne och som tur för mig väger jag för lite för att sjunka ner i leran, så medan hon kämpar i den djupa leran kan jag snabbt och smidigt ta mig fram till henne och fånga henne.

När jag har fångat henne är hon nästan helt lugn igen och vi börjar gå hemmåt (det hållet vi kom från). Eftersom jag är ganska osäker över va jag ska göra ringer jag Monica (catchys ägare) och berättar vad som hänt. Hon säger att det inte är någon fara och att hon och Martin skulle komma och möta mig och Catchy. När vi träffar dem är catchy lugn som en filbunke och har både luktat på bajs och roffat åt sig lite gräs där vi gick genom skogen. Så jag sitter upp och  rider tillbaka henne i skritt till stallet. Jag tar in henne i ridhuset och rider av henne efter det, så att inte passet slutar med katasrof utan lite bra ridning och hon går klockrent.

Dagen efter får jag då reda på att catchy antagligen har fått en sträckning eller liknande och inte kan gå särskillt hårt. Nu har det väl gått en månad eller så efter att jag red ut henne och hon kan fortfarande inte galoppera och ibland gör det ont när hon travar. Så ni kan ju gissa hur mina skuldkänslor ligger till? Men jaja, gjort är gjort. Nu har vi fått konstaterat att catchy brunstade den dagen och hade vi vetat om det hade jag aldrig ridit ut. Hon blir nämligen fördjävlig när hon brunstar...

Men aja, det var vad som hände. Orkar ni inte läsa så e d lugnt. Kanske vill ha en bild på ungefär hon hon såg ut när hon såg kossorna?:

Den svansföringen, den blicken fast stillastående